Slutet på en resa.
Idag var vi och sa farväl till min farfar som skulle bli 96 år. Det var ritigt fint och stilla i skogskapellet på skogskyrkogården. Det som slog mig var hur det kändes att det låg mitt i skogen, den som inte har varit där bör nog titta in när man har vägarna förbi.
Det blir så påtagligt när man sitter där och lyssnar på prästen och sjunger en psalm, hur man kan likna livet med en resa, för det är ju inget annat en resa i tid och rum. Eftersom allt har en början och ett slut och till skillnad till en vanlig resa så har man ingen aning om hur lång livets resa skall bli. Det som är viktigt är att man fyller den resa man gör med så mycket glada och lyckliga upplevelser som det är möjligt.
Som sagt idag så satte vi punkt för min farfars resa och hoppas att övergången från denna resa till den nästa har gått bra i det eviga kretsloppet. För det som bygger upp oss i dag är samma byggstenar som byggde upp dinosaurierna och det som levde för dem och så vidare…
Så vart är din resa på väg? Reser du aktivt eller som passagerare i livets resa genom tid och rum? Själv så gillar jag både att leda i livet och vara passagerare, lite omväxling för nöjer. Så ta vara på dagen för när kvällen kommer, så är det försent…
Det här var ju by far det vackraste inlägget i den här bloggen.
Det är så sant det du säger, är man aktivt resande i sitt liv eller sitter man snällt och tittar på?
Det är som det här att ångra inte något man gjort, utan ångra bara det man inte gjort...
