Ghosthack´s funderingar

Igår slog det mig att vägskälet som närmar sig inte bara är en förändring uti från arbete utan även den fackliga delen. För det har varit en mycket utbildande resa att vara fackklubbsordförande och vara med att bygga upp en fackklubb. Det måste man bryta och lämna över, samtidigt som man känner att man har misslyckats. Det känns redan som man har svikit sina medlemmar och jag vet inte hur jag skall fortsätta med mitt fackliga intresse. För det är ju inte självklart att de har kollektivavtal dit jag är på väg och ett av de förtagen som jag har pratat med har mycket som ett kollektivavtal har och även mera, det man funderar på är vad som kanske saknas som man kommer att lida av.

Helt klart är detta inte lätt och jag vet med mig att som det är nu så kan det inte fortsätta. Hade varit så att jag hade haft en interntjänst på HQ som jag kunde kombinera med mera fackligt arbete, så hade det varit en annan sak. Men jag tror inte att vår VD tycker att det skulle vara värt kostnaden, så det spåret kan man nog lägga ned. Men det som är sant är att detta är en förändrings process som kommer att ta tid, min tidsplan är under 2011. så jag har ingen brådska utan det är viktigast att det blir rätt för mig och den som anställer mig. För jag känner att jag inte har tid med flera misslyckanden i mitt arbetsliv.

Sedan en fråga till er som läser, är det fel på en när man inte är lönedriven längre eller är det så att man har kommit upp till den nivån där man är bekväm i sin ekonomiska situation?

För när vi kom fram till lönediskussionen så sa jag att jag är nöjd där jag är idag, men som alla andra har jag inget i mot att få lite mera och att jag inte är lönedriven. Det kanske bara är en sådan där sak som uppstår livets mognad (Förfall), inte vet jag. Just idag känns det som man är i ett lite känslomässigt vakuum, där man har svårt att känna någonting förutom rädslan för saknad…

Men jag tänker inte hänga läpp för det, det är ändå fredag och slut på denna arbetsvecka. Så redan nu tänker jag önska er en trevlig helg och förhoppningsvis åter kommer jag på måndag igen…

Malmö brukar göra reklam för sig som Sverige framsida, men den senaste tiden så känns det som Skåneregionen är mera Sveriges skamfläck. Senaste i dag fick man höra på nyheterna om nya skottlossningar och rasistiska inslag från regionen. För som det är nu så står Skåne för Våld, skjutningar och Rasism, är det vi vill visa upp mot kontinenten och övriga Europa? Är detta ett resultat av Öresundsbron? Har den gjort att våra medborgare har blivit mera rädda för andra, efter som det är lättare att passera mellan länderna eller är det som så att fientligheten har smugit sig över tack vare bron?

Hur som hälst får Skåne regionen ta sina medborgare i örat och städa upp bland rötäggen, för så här kan vi inte fortsätta…

Gäsp, detta känns som om denna vecka kan bli seg. Vet inte varför, men takten på jobbet är seg och köerna korta på ärenden. Så det kanske kan bli en lugn vecka om man har tur, har man otur så blir den bara seg och då kommer veckan bara gå plågsamt långsamt.

Hoppas att ni där ute har en mer pigg start på denna vecka!

Citerar Petter när jag sätter rubriken på dagens inlägg i min blogg, men det går inte att blunda för faktumet att man är fast i ett mönster och det är inte lätt att bryta. För mönstret man lever efter har skapats av tid, rum och de människor som har funnit i ens närhet. Starkast påverkan har föräldrar och skola haft, efter som det är där man har spenderat sin uppväxt.

Men hur gör man nu som vuxen när man måste förändra detta mönster? Ja eftersom det varken är lätt eller självklart, så behöver man hjälp. Men i slutändan så måste man ändå själv göra jobbet, för det är ingen annan som kommer att göra det åt dig. Det är inte lätt att se ljus på sin omgivning när man har en uppväxt som är lång ifrån munter och ljus, den kunde ha varit det, för förutsättningarna fanns där. Men med hyfsad hård uppfostran och tidigt ansvarstagande med kombination av mesta delen av grundskolan var jag mobbad, så det är kanske inte så konstigt att man är lite osäker med omgivningen.

Så har snart 40 år senare kan jag bara konstatera att jag saknar många av de verktyg som man skall ha med sig in i vuxenlivet, samt att jag har aldrig riktigt lärt mig det ”Social spelet” som jag vill kalla det. Det innebär att man har byggt upp murar som är både tjocka och höga, som försvåra detta arbete.

Detta påverkar den jag är idag och framöver och jag vet att jag måste byta ut den dåliga erfarenheten mot positiv erfarenhet. Men det är inte lika lätt som det låter och många gånger så vet jag inte hur och det är det som är det jobbigaste, för då tittar folk på en som man vore ”Idiot” och det kanske man är, men det känns inte riktigt som mitt fel.

För många saker som vi tar förgivet i livet bygger på att vi har snappat upp detta under vår uppväxt, om man inte valt att leva i skuggan och vara osynlig bara för man inte vill råkar illa ut. Det var mitt val, kanske inte något av mina klokare val, men jag får leva med det.

Sedan vill jag säga är bara ge ett enkelt tack till er som står ut med mig och hjälper mig i denna förändring, för utan ert stöd är denna förändrings process inte möjligt.

Jag vet att denna väg är lång och att jag bara har börjat. Den kan mycket väl bli så att man lämnar den gamla vägen bakom mig, för att se om den nya vägen fungerar bättre. Det jag bara hoppas är när man gör sådan här förändring i livet är att man inte tappar bort vänner på vägen.

Men denna dag är fortfarande ung och möjligheterna är oändliga, hoppas bara att jag kommer på något bra sätt att ta hand om dem.

Man kan nog fundera länge på denna punkt utan att komma fram till något vättigt svar. Regeringen blir nu kritiserad för att kristendomen fortfarande får särställning i den svenska skolan. Men det motsätter sig miljöpartiet och bygger hela sin attack på att man i riksdagen hade sagt att kristendomen inte lika värda de andra religionerna, men det känns som lite sandlådementalitet.

Men om vi skall betänka vårt kristna arv och att vi har kristendom som den officiella tro i detta landet och skulle vi tona ned det i skolan, vad skall vi tona ned för mera här näst får vår mångfald? Vår valuta, språket eller vår historia? Jag håller med vår utbildnings minister när han säger att: Om man är trygg i sin religion så är man mer öppen för andra religioner. Samt att vi inte kan göra oss av med vår religion eller kultur för att ge platts för alla andra, för vad är det som då utgör att vara Svensk?

Nu börjar Jantelagarna gå för lång och neutraliseringen av och utsuddandet av att vara svensk, för om vi skall bli starka som folk så måste vi bli mera patrioter och det måste vara okey att vara det utan att det blir för knippat med främlingsfientlighet eller rasism. För hur skall de som är på väg att bli nya svenska medborgare få som hjälp och förebild för att bättre Integrera sig i det Svenska samhället som svenskar om svensken inte existerar?

Ibland undrar jag hur våra vänner på SÄPO tänker? När man går ut med informationen att vi har höjt vårt beredskapsläge från en tvåa till en trea, men samtidigt går ut med att för allmänheten har detta ingen betydelse. Hur skall man förhålla sig till det? Bra fråga, men jag har bara ett svar: Paranoia.

Samtidigt har USA gått ut med varning för sina medborgare att vara uppmärksammare när de är på publika platser och åker kommunalt, när de är på vistelse i Europa. Som vanligt är det Mr Binladen som är i farten och genom ett samarbete med USA, Storbritannien, Tyskland och diverse andra europeiska länder, troligtvis mest NATO länder med andra ord. Som jänkarna kan ha inflytelse med sin version av Paranoia som är personifierad genom CIAs rollfigur Mr Binladen. Samma sak här så är det Paranoian som pratar och USA behöver ett bredare stöd i värden för sin Paranoia, för att kunna fortsätta kriget mot ”Terrorismen”

Kan någon förklara för mig varför det är så bra med paranoia i form av styrelseverktyg? Det ända det kan gynna är de som inte har folkets intresse, med andra ord alla vi andra är förlorare i detta… Suck…